Aspie...
Jag börjar nästan förstå varför alla tester visar att jag har problem med min sociala förmåga, varför jag visar låg empati, varför jag fick min diagnos.
Jag klarar inte av att känna av vad jag bör göra bland folk. Jag har lärt mig det, men jag känner det inte.
Jag försöker i hög grad att göra allt som jag vet förväntas av mig.
Jag pluggar i timmar för att få bra betyg, jag städar, lagar mat, söker jobb, dricker inte alkohol, försöker att ta ansvar i hemmet och i skolan, sköter mig.
Jag far på fester regelbundet och träffar folk. Jag är social. Jag försöker skratta på rätt ställen, vara rolig och trevlig.
Jag försöker finnas där för folk som mår dåligt, och trösta när jag ser att det behövs.
Men det är så många situationer där jag verkligen inte vet vad som förväntas. Jag har lärt mig vad jag ska göra i olika situationer, men vad gör man när olika situationer uppkommer samtidigt?
Jag vet inte när det är okay att visa hur man mår, vad man tycker, tänker, vill. Folk säger att man alltid ska vara ärlig med hur man känner, men nog har jag märkt att det inte är så man ska göra för att allt ska flyta på. Det är inte det man förväntas göra.
Folk argumenterar men blir sedan arga eller ledsna när man argumenterar tillbaka. Om man håller tyst är man en lögnare eller en som döljer, och det är inte heller positivt. Jag förstår inte när man bör prata, och när man bör hålla tyst.
Jag har ingen magkänsla att lita på när det kommer till sådant här, och jag börjar bli leds på det. Det är alltid någon som blir sårad eller besviken, och jag har aldrig menat att skada. Jag bryr mig sjukt mycket om personer i min omgivning, men på något sätt känns det bättre att vara själv. Men jag vill inte vara ensam, övergiven och bortglömd. Så jag fumlar mig fram och gissar mig till de bitar som fattas i mitt sociala pussel, och hoppas på att det inte märks för mycket.
Det här är sjukt.
Le och vinka.
