succubor

Såg precis trailern till denna film från skaparen av Watchmen och 300 :D Kom igen, en film med ett snyggt gäng tjejer som kickar ass, drakar, svärd och en massa annat awesome... jag hoppas verkligen att den faktiskt är bra! 

Så otroligt roligt!
Jag har 28 vänner, så om mina beräkningar stämmer så har jag nu 81 anonyma bevakare (ifall alla mina vänner bevakar mig). Hemskt kul att folk är intresserade av att se mina bilder!

Ikväll var det tjejkväll med klasskompisarna. Det var väldigt trevligt att få träffa dem, det var ett tag sedan.

I alla fall så är det trästock i morgon (eller ja, idag snarare).
Får se vad som händer där och vilka jag träffar :)




X)

Jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder: Aspergers syndrom.
Länge har jag tänkt att ge er lite information om vad min diagnos betyder och vad den innebär för mig. Detta för att göra det lättare för er att förstå er på mig och mitt beteende i olika situationer. Följande text kommer att ge en överblick i det som kom fram under min utredning och vad syndromet är.

Enligt Wikipedia:
Aspergers syndrom är en psykiatrisk diagnos inom autistismspektrum.
nom diagnossystemet DSM IV krävs i sammanfattning att personen har normal eller hög intelligens och normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga och specifika intressen. För att ställa diagnosen är det även nödvändigt att symtomen framträder under tidig barndom och att det leder till en signifikant funktionsnedsättning i det dagliga livet.
Aspergers syndrom medför nedsättningar i helhetsförståelse, socialt samspel/kommunikation, planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga, kroppshållning/kroppsrörelser samt beteende/känslor. Även de individuella faktorerna påverkas som beteendenivå hos personen kan de uppvisa ett annorlunda beteende. Personer med Aspergers syndrom skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att det kan vara svårt för omgivningen att se deras avvikande beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som väldigt blyga, omogna, ohyfsade eller ouppfostrade.
6-10 per 1000 personer har Autismspektrumströning.

Av vad jag har förstått märks det inte tydligt på mig att jag har asperger. Jag får kommentarer från de som vet om min diagnos att "jag vet en kille med asperger, och du är ju inte alls som honom!". För det första: Jag är tjej. Tydligen skiljer sig diagnosen och individens beteende oftast mycket mellan könen (en intressant fakta är att väldigt många tjejer med autism väljer en alternativ klädstil, haha). För det andra: Diagnosen är otroligt individuell, och olika saker märks olika mycket på olika personer. För det tredje: Jag är högt funktionerlig - alla med aspergers syndrom ligger inte på samma nivå när det kommer till hur lätt man har att klara sig i samhället.
Men jag har fått min diagnos, vilket betyder att det finns problem för mig att agera och fungera bland andra människor. Om det inte ger svårighet i vardagslivet, ställs aldrig någon diagnos.

Andledningen till att jag fick en bestämning av mitt sjukdomstillstånd var på grund av att jag (trots att jag var under 18) blev intagen som klient på KKBC (psyket) i mycket och stark ångest samt självskadebeteende. Min psykolog såg likheter hos mig och autismpatienter och jag blev då satt på utredning. Väldigt många tester gjordes och utredaren pratade med mina föräldrar om bland annat mitt beteende som liten. Diagnosen fastställdes.

Även om jag har svårigheter när det kommer till socialt samspel, så är inte detta mitt största problem. Jag älskar att vara social och umgås, och jag tycker mycket om mina vänner. Men jag behöver anstränga mig betydligt mycket mer när jag är med folk än vad andra behöver. Min utredare menar att jag nästan inte har några instinkter när det kommer till den sociala biten, så min hjärna går hela tiden på högvarv för att räkna ut hur jag ska bete mig. Detta leder till att jag känner samma trötthet och stress efter en någorlunda lugn dag med nära vänner som andra kanske skulle känna efter några dygn på en festival (?), och mitt sömnbehov är väldigt stort.
Min ångest skapas av intryck. Mycket folk, ljud, rörelse och liknande kan vara katastrofalt för mig, och jag skulle aldrig kunna njuta av ett nöjesfält: Jag får bara stark panik och ångest.

Det är av dessa anledningar som jag måste avstå från många aktivitet som mina vänner hittar på att göra, för jag klarar inte av alls lika mycket saker i följd som de flesta andra gör. Har det varit fest en dag så måste jag ta några dagar för att vila upp mig, annars slutar det väldigt lätt i att jag ligger och skakar i ångest (trots medicinering) och att min mamma måste skjutsa in mig på akuten. Detta är inte kul för varken mig, min mamma eller min syster, som ni säkert förstår. Så om ni vill hjälpa mig, sluta absolut inte att bjuda in mig på saker! Men var snälla och ställ inte press på mig att jag ska följa med, och acceptera om jag tackar nej. Det är inte för att jag inte uppskattar er inbjudan eller inte vill fara, utan för att jag vet att jag inte kommer att orka med det i slutändan. Det är så grymt tråkigt att jag måste prioritera bort saker som jag hemskt gärna vill vara med på, men jag gör praktiskt taget vad som helst för att slippa ha denna ångest, och för att kunna sluta med mitt självskadebeteende.

Följande är lite saker som jag (mer eller mindre) på grund av att jag har asperger har problem med:

1. Automatiseringar:
Att hålla i en kopp. Jag vet inte hur hårt man måste hålla i den för att inte tappa den, vilket leder till att de faller i golvet med jämna mellanrum eller att jag bränner handen efter att ha gripit i en varm kopp för hårt.
Att mäta avstånd. Om jag har lärt mig att det är tre steg till datorn från min säng, och någon sedan flyttar på datorn, så kommer jag att tycka att det fortfarande är tre steg.
Mänskliga beteenden. Jag har till exempel fått lära mig att en kram är något positivt, det är ingenting som jag känner.
Tidsperspektiv. Hur många tar tid varje dag på hur lång tid de borstar tänderna? Jag borstar i exakt tre minuter, för om jag inte har koll så kan jag stå där i en evighet eller ingen tid alls.

Många saker som andra från födseln eller efter ett tag gör automatiskt händer inte automatiskt för mig.

2. Fysiska känslor:
Jag finner lätt berörning, så som en smekning på armen, väldigt obehaglig. "Smärta" kan däremot vara skön för mig. Jag hatar när det är varmt utomhus, jag tycker att jag får andningssvårigheter av det (vilket främst bara är en känsla, jag har inte astma eller något liknande), och jag får panik. Bastu är inte en bra idé. Hela min uppväxt fram tills nu har jag undvikit glass, isigt vatten och annan kall föda. Det har gjort (ovanligt) ont i min mun och hals av att äta och dricka kalla saker. Jag känner inte mättnadskänsla och har otroligt svårt att avgöra hur mycket jag har ätit. Detta leder till hetsätning och många oönskade viktökningar (och viktminskningar).

Flera av mina kroppsupplevelser är extrema och/eller skiljer sig från det "normala"

3. Känslor:
Jag har aldrig blivit äcklad av blod, sår, skador och döda människor. Inte ens som barn. Jag finner det bara fascinerande.
Däremot blir jag äcklad/illamående av saker såsom hål och porer. Jag mår dåligt och känner obehag när jag ser "porerna" i ett snötäckte.
Jag blir förvirrad, stressad och illamående av för mycket intryck, och det ger mig ångest efteråt.
Jag reagerar på vissa ljud, rörelser och detaljer som andra människor inte lägger märke till. Det händer att jag försvinner och inte minns någonting alls från en konversation eftersom jag suttit och studerat ett litet veck i duken framför mig.

4. Socialt liv:
Jag vill ha saker direkt sagt till mig, jag klarar inte allt för "lätta" formuleringar. Om ni inte säger "jag kommer till dig vid den och den tidpunkten" utan nämner det i förbifarten i lite mindre direkta ord, så kommer jag inte att vänta er. Att småprata om någonting är inte att bestämma för mig, även om det kanske är det för andra. Säger jag inte "jag kommer", så lär jag inte komma.
Jag vill helst ta emot information skriftligt. Jag har otroligt lätt att memorera texter om jag får läsa dem, men samtal har jag svårt att förstå och komma ihåg.
Det bästa sättet att visa uppskattning till mig för att jag ska uppfatta det är att direkt säga/skriva det till mig, otydlighet ger mig problem.
Jag klarar verkligen inte av att någon rör min kudde. Jag har flera sådana saker som gör mig väldigt orolig ifall folk kommer i närheten av dem, som till exempel min hals. Jag har tydliga revirgränser och har ett ovanligt stort behov av att få stänga in mig och vara ifred.
Jag har inga som helst problem av att vara ensam och hitta sätt att underhålla mig själv på, och jag blir väldigt sällan utråkad.

5. Personlighet:
Aspergern gör att jag är extrem och ojämn.
Jag har även speciella intressen som jag utan några problem kan fokusera helt på under en längre tid utan något behov av att göra något annat som omväxling.

Jag antar att många av er antagligen känner igen sig i åtminstone någon av ovanstående punkter. Det betyder självfallet inte att ni har asperger.

Jag hoppas att den långa texten inte har varit allt för dryg att läsa, att den har varit lätt att förstå och att det har givit er lite uppfattning om vad som menas med att jag har aspergers syndrom.

Jag behöver en paus från allt destruktivt.
Jag förtjänar någon som får mig att må bra, och som accepterar mig och älskar mig för mina svagheter också.

Jag börjar nästan förstå varför alla tester visar att jag har problem med min sociala förmåga, varför jag visar låg empati, varför jag fick min diagnos.
Jag klarar inte av att känna av vad jag bör göra bland folk. Jag har lärt mig det, men jag känner det inte.

Jag försöker i hög grad att göra allt som jag vet förväntas av mig.
Jag pluggar i timmar för att få bra betyg, jag städar, lagar mat, söker jobb, dricker inte alkohol, försöker att ta ansvar i hemmet och i skolan, sköter mig.
Jag far på fester regelbundet och träffar folk. Jag är social. Jag försöker skratta på rätt ställen, vara rolig och trevlig.
Jag försöker finnas där för folk som mår dåligt, och trösta när jag ser att det behövs.

Men det är så många situationer där jag verkligen inte vet vad som förväntas. Jag har lärt mig vad jag ska göra i olika situationer, men vad gör man när olika situationer uppkommer samtidigt?

Jag vet inte när det är okay att visa hur man mår, vad man tycker, tänker, vill. Folk säger att man alltid ska vara ärlig med hur man känner, men nog har jag märkt att det inte är så man ska göra för att allt ska flyta på. Det är inte det man förväntas göra.
Folk argumenterar men blir sedan arga eller ledsna när man argumenterar tillbaka. Om man håller tyst är man en lögnare eller en som döljer, och det är inte heller positivt. Jag förstår inte när man bör prata, och när man bör hålla tyst.

Jag har ingen magkänsla att lita på när det kommer till sådant här, och jag börjar bli leds på det. Det är alltid någon som blir sårad eller besviken, och jag har aldrig menat att skada. Jag bryr mig sjukt mycket om personer i min omgivning, men på något sätt känns det bättre att vara själv. Men jag vill inte vara ensam, övergiven och bortglömd. Så jag fumlar mig fram och gissar mig till de bitar som fattas i mitt sociala pussel, och hoppas på att det inte märks för mycket.

Det här är sjukt.
Le och vinka.